Sydnorge på MC i juli 2011.
som markerar läget.Första dagen hände inte så mycket mer än att det blev en skön MC-resa ned till Orsa där jag skulle samanstråla med kompisen Hans.
Det blåste ganska mycket men det märkte jag mest vid stoppen då jag skulle laga kaffe och mat.
Han hade efter samrådan tagit in på Orsa Camping med sin husvagn där jag skulle övernatta.
Kvällen blev varm och skön med sol och vi barade fötterna i Siljan
Dagen började med mulet väder men det verkade inte vara risk för regn.
Jag siktade in mig på en bra bit in i Norge och första fikat tog jag vid en härlig plats i Nornäs där sjön låg spegelblank och kaffet smakade fint.
Vädret klarnade upp med fina molntussar fast det fanns även lite mörka hotande moln bland dem.
Ett snabbt stopp innan gränsen där jag ringde hem (lite billigare) och meddelade var jag var och allt var bra.
Den här dagen räknade jag liksom gårdagen till en ren transportsträcka.
Härligt att köra i Norge igen och nästa stopp tog jag vid en rastplats efter väg 25 nära Sjøenden.
Jag kom dit ensam men straxt fyllde det på med större fordon men de åt inne i husbilarna så jag fick ha bordet för mig själv.
Efter en lång tråkig nybyggd väg och tidvis stora vägbyggen kom jag fram till Roa, en liten by där jag spanat in (Google Maps) en liten järnvägsbro efter en liten sidoväg jag körde.
Skönt att inte köra en sån där stor husbil just nu. Tidigare hade jag också valt ut små paralellvägar till de stora vägarna.
Det hade varit svårt att göra utan Internet och Google Maps.
Inger skojade med att det inte var lönt att åka nu när jag ändå kört vägarna på nätet och sett allt.
Du får åka till Finland i stället.
Nu gick färden på mindre vägar och något mål hade jag inte men vid 17-tiden kände jag mig nöjd och då jag såg en skylt med Hollerud Camping svängde jag ned.
De skyltade med Husvagn, Stugor, Café och bad så den skulle nog ta tält också tänkte jag.
Fick plats men efter ett tag drog vädret ihop och enligt folk skulle det regna så jag pratade med dem om en stuga och det gick bra att byta.
500 NKR kostade natten och det var det inte värt, när jag frågade var toaletterna låg såg de ut som fågelholkar men hänvisade till slut till "det vita huset där borta".
Jag hittade ett litet vitt utedass som luktade som det såg ut men nöden har...
Senare på kvällspromenaden hittade jag en vit toavagn på hjul som var renare men långt att gå från stugan.
Stugan var ganska nybyggd men på altanen hängde stora spindelnät och skräpigt.
Så Hollerud Camping rekomenderar jag INTE till någon.
Det regnade på natten så det kändes ändå skönt att jag inte tältade och morgonen var helgrå men inget regn.
Färden gick på småvägar genom samhällen och jag hade spanat in en gammal hängbro vid Geithus
När det inte regnade hängde det i luften och det kändes allmänt småtrist att köra
Jag hade planerat köra väg 364 i stället för väg 37 runt sjön Tinnsjå men när jag kom fram till vägskälet (GPS: 59.726487,9.165123) var väg 37 avstängd och all trafik hänvisades till 364:an.
Efter byn Ospelonin hade regnet upphört så jag beslöt att ta en kopp kaffe, en liten rastplats med rangligt bord men fin utsikt över sjön "valdes ut", fanns inte så mycket annat.
En äldre herre (80+) stannade pch pratade och han berättade att han åkt mycket på en HD med sidovagn före kriget och om kriget berättade han mycket, bl.a. om Rjukan och tungvattenfabriken.
Han berättade också om anledningen till vägavstängningen och den berodde på att vägen inte fanns p.g.av jordskred och det myckna regnandet Norge fått tidigare.
Ett stort vattenmagasin hade varit nästan tomt före men på ett dygn fylldes det till bredden, sant eller inte hade Norge fått mycket regn.
Resan gick vidare genom en fin dalgång med tidvis regnande.
Men det kan ju inte regna hur mycket som helst efter det regnande Norge redan haft.
Genom Rjukan med en molnhöjd straxt ovanför hjälmen och regndis uppmuntrade inte till att stanna någonstans, inte heller att ta kort.
Högt uppe på en högplatå (799 m. enligt min GPS) efter väg 45 höll det upp så jag stannade för lite mat och kaffe, fick även tillfälle att lufta kläderna lite.
Fick även damsällskap, en tacka med lamm var nyfiken på mig och kanske om jag hade något ätbart, när de inte fick något luffsade de iväg.
Luften kändes lättare och det verkade inte ha regnat på ett tag för vägen var torr.
Klockan blev mycket och jag funderade på OM jag skulle chansa på camping i Lysebotn eller inte, då dök skylten upp om "Suleskard 0,2" och "Ånderam 2".
(Lysefjorden (länkarna på Norska) är känd för Bolten/Kjeragbolten och Predikstolen, två stora turistmål).
Till Bolten är det en promenad på ungefär 2 timmar enkel väg och till Predikstolen är det 1-2 timmars gångväg men jag besökte inget av dessa.
Nu skulle der vara skönt med en stuga och få torka upp kläderna samt en skön dusch.
Suleskard hade en stuga för 500 NKr, den skulle ha både toa och dusch i stugan.
Vilken underbar stuga och tur att jag stannade när jag gjorde det, vid 17-tiden, för det droppade in MC på MC som fyllde på stugorna.
Vädret höll upp och efter dusch och mat (Nudlar som vanligt) fick jag en skön promenad och köpte lite gott men även nyttiga basvaror på en affär.
Det blev gott med kaffe och en stor bulle där jag satt med datorn och förde in GPS-data samt kopierade bilderna från kamerorna.
Sov gott gjorde jag också.
Tack vara Google Map hittade jag den här sidovägen upp till en damm, Sirekrok är det skyltat men om det är dammen eller inte vet jag ej.
Kul väg att köra i alla fall och fin utsikt.
Åter samma väg till Fv986 mot Lysebotn. Ett av mina mål på resan främst för den serpentinväg ned till dalgången.
Dagen började med skapligt fint väder även om det kändes lite kallt och jag hoppades det skulle fortsätta så.
Vägen byter förresten nummer från 986 till 500 på gränsen mellan Vest-Agder och Rogland.
En härlig väg den här Fv986 med sköna kurvor men hastigheten var inte hög för man vet ju inte vad som gömmer sig bakom klipporna.
Vägen byggdes till byggandet av kraftverket Trojan, öppnades offeciellt den 22/10 1984 och överläts till Statens vegvesen 1985
Den hålls normalt öppen mellan maj och oktober.
Den är 25,5 km. lång varav 1,1 km. i tunnel.
Högsta höjd 932 m.ö.h. och 27 kurvor. Då tror jag inte de räknar "vanliga" kurvor utan de som ingår i serpentinvägen ned till Lysebotn.
Från Kjerag är det 7,5 km. serpentinväg ned till dalbotten varav 1,1 km. i tunnel.
Jag beslöt snabbt att stanna och njuta när rastplatsen dök upp, men det skulle jag inte gjort.
Min misstanke är att regnet gröpt ur marken och att de fyllt sprickan med grus, där körde jag och plötsligt gled båda hjulen undan, jag stöp som en... "MC på lösgrus".
Tippade åt höger helt på sidan, snabbt upp och lyfte hojen så mycket det gick men helt orkade jag inte få upp den.
En tysk husvagn bredvid och jag tänkte på att ropa efter hjälp, men med ena benet under hade jag den med hjulen i marken lutande.
Lossa bagaget och med en kraftansträngning fick jag upp den regält svettig.
Upp på stadigare mark, klä av sig, lasta allt igen det som låg utspritt på marken.
Sedan blev det en kopp gott kaffe och besikta skadorna. Jag var hel men ganska ont i vänster ben, konstigt då jag föll åt höger.
Men måste slagit i någonstans. Hojen hade skrapats men backspegeln hade fällts in och var hel men skrapad.
Tur att det gick sakta, under promenadtakt då jag skulle stanna två meter längre fram vid bordet.
Då var det bara att åka samma väg tillbaks UTAN stopp på rastplatsen. Hade småont i vänster skenben och på allmänt smådåligt humör över malören tidigare.
Borde ha sett gruset men det såg stadigt ut.
Nu styr jag kosan mot Stavanger ute vid kusten, där har jag bara tänkt åka runt och titta och hitta en camping.
Men jag börjar bli lite fundersam då benet gör ordentligt ont, funderar på vad som hänt men vägen är fin även om vädret slagit om och mulnat på.
Under resans gång beslutar jag mig för att slopa Stavanger och svänga norrut tidigare, ja den väg jag ändå planerat in.
Stavanger var ju bara en återvändsväg för att titta runt.
Kommer till färjan mellan Lauvvika--Oanes där jag kommer långt fram så jag står kvar långt framme i kön.
Träffar en trevlig hojåkare på färjan som berättar om ostadigt väder, vid färjeläget på andra sidan ser jag bara bakhjulet då han drar iväg på sin sporthoj.
Inte min stil att åka så men han pendlade och var på väg hem så vägen var välkänd för han.
Han berättade om stora vägproblem den väg jag tänkt mig. Det är regnet som mer eller mindre spolat bort vissa vägar.
En och annan lätt regnskur kommer men inte värre än att det går utan regnstället.
Före Jørpeland hittar jag en fin rastplats där jag stannar och äter den vanliga kosten nudlar.
Lugn färd till nästa färja där jag gör som de andra och åker förbi köerna för att stå längst fram.
En Norsk tjej på resa står framför mig.
Färjan ser ut som en hungrig haj där den öppnar gapet.
Det kommer lite lätt regn när vi åker färja men det går att stå under taket på övre däck.
Men jag funderar på att dra på regnstället, gör dock inte det.
Ett tag senare ser jag hur regnet vräker ned ute på fjorden, det är alldeles vitt men tror att jag kommer att köra förbi det.
Det eller annat regn drabbar mig senare, snabbt stopp under en busskur där jag drar på mig stället, där kommer det att sitta ett bra tag visar det sig.
Av och till vräker regnet ned och man ser nästan ingenting av varken vägen eller omgivningen.
Ibland går det att plocka fram kameran för att ta en bild.
Efter en fin väg kommer jag fram till Låtefossen, en riktigt fin fors där det är tur jag har regnstället på för man kör igenom vattendiset.
På grund av regnandet är det mycket vatten i forsen just nu.
Och benet värker ännu mer, nu är humöret i botten och jag känner inte för att sätta upp ett tält, men än är det för tidigt för det.
Tankar i Odda och väljer vänster (västra) sida om fjorden enligt rutten och nu söker jag nattställe för att vara ute i god tid.
Fullt över allt, ingen stuga ledig någonstans. Var kommer alla turister från men det står hojar framför de flesta hytter.
Så fler än jag har tydligen tänkt vara ute i god tid.
Och ONT I BENET har jag.
Funderar på om jag brutit det men då borde jag inte kunna gå på det, eller.
Humöret sjunker i botten.
Men jag har haft tur vid de vägarbeten jag passerat, de gör nämligen som så att de kör med en följebil före en gång varje hel timme, jag har kommit fram 5-10 minuter i hel timme, alltid något att glädja sig åt.
Men hemskt att se när halva vägen är bortspolad och vägräcket hänger i luften med en fors nedanför.
Fast håller vägdelen för en lastbil bör den hålla för min hoj men jag kör med god marginal till kanten.
Och så kommer det att vara på många fler ställen efter min resa.
Beslutade tidigare att nu får det vara nog, jag ger upp resan och drar mig hemåt.
Knappar in "kör hem" på min GPS och den räknar snabbt ut kortaste/snabbaste vägen hem.
Det innebär tillbaks till Odda och fortsätta på den högra (östra) sidan av fjorden Men försöker ändå hitta en hytte fast det är omöjligt och regnet öser ned och benet värker.
Skulle egentligen åkt förbi Bodö och vidare uppåt på mindre vägar upp mot Tronheim som jag skulle passerat utanför mot kusten till men den trippen får jag spara till en annan gång.
Det känns också lite småtrist att åka ensam, önskar att Inger åkt baktill så hade hon kunnat ordna mat och sätta upp tältet i regnet och värma mig. Fast inte samtidigt som jag körde, bara värma mig.
Tankar i Eidfjord då det är sista stället före Hardangervidda, frågar hur långt det är till nästa ställe och befarar att jag kanske måste köpa en dunk men det är bara 9 mil dit så det går fint.
En rolig väg är det och jag kör in i en tunnel vid havsnivå, kör i spiral uppåt så jag blir yr i skallen, halvvägs vänder dock snurrandet och kommer ut betydligt högre upp. Sedan går vägen uppe över Hardangervidda på över 1000 m.ö.h. och det regnar samt är kallt, blåser småspik men det är bara att åka på.
Här finns inga övernattningsställen om jag inte ska tigga plats i någon husbil som står vid vägen, förmodligen fiskare. En kille kommer ut från en husvagn för att kolla gasolen, eller nyfiken på mig, gör "tummen upp" när jag stannat i närheten för att dricka lite på en P-plats.
Nu åker jag bara och mil läggs till mil. På andra sidan Hardangervidda där det växer skog hittar jag en rastplats med toalett och stannar för att sova. Då är klockan mycket och efter toabesök sitter jag på hojen bakåtlutat med hjälmen på huvudet, visiret på glänt och lyckas sova några timmar.
Riktigt skönt sov jag faktiskt och jag känner mig utvilad, fortsätter i natten och kommer tidigt på morgonen fram till E6:an där min GPS vill att jag kör söderut till Hamar och vidare mot Dalarna. Stannar på en rastplats och sover ett tag till.
Jag väljer ändå norrut mot Tronheim. Vädret klarnar upp men nu är jag ändå så less på resan, sover lite här och där då jag stannar till.
Uppe på Dovrefjell asfalterar de och vägen är som vanligt avstängd med följebil men jag får rött, några hundra meter framåt är bilkön så jag syndar och drar på mot rött efter en lastbil som gör detsamma, lastbilen svänger av vägen för det är ett arbetsfordon, jag hinner ifatt de andra bilarna utan problem.
I Oppdal tar jag av mig regnstället som dryper av fukt på insidan, byter alla kläder och gör lite mat samt kaffe.
Sedan är det bara en transportväg via Trondheim, Östersund, Sollefteå och hem kommer jag 22.19 och 176,6 mil på två dygn enligt min GPS.
Konstigt nog eller tack vare att jag sov stundvis under sista resan kände jag mig inte trött då jag körde, bara less.
Nu får hojen stå ett tag :-)
Behöver jag säga att underbenet blev ordentligt blått, svullet och ömt lång tid efteråt.
Och jag känner fortfarande (28/11) av benet ibland, främst då jag tvättar mig i duschen men nu är det bara en aning ömt vid viss beröring. Det vete 17 vad det var jag fick i benet.
